Sagan om hjärtats innersta rum
»Hon svepte med armen först över den unga kvinnan som förvånat tittade på den äldre kvinnan när hon insåg att hon faktiskt kände sitt hjärta.«
Det var en gång ett ungt par, som när de träffades blev väldigt förälskade och som ganska snart valde att gifta sig med varandra. Deras respektive föräldrar jublade och var glada både för sina barns skull, och inför tanken på att snart få barnbarn.
Med tiden så falnade förälskelsen och det unga paret fann sig oftare och oftare bråka om såväl stora, som små saker. Föräldrarna blev mer och mer bekymrade. Både för sina barns skull, och för avsaknaden av de efterlängtade barnbarnen.
Läs hela sagan +
Efter viss övertalning bestämdes det att det unga paret skulle gå och prata med byns schaman, hon kanske skulle veta råd. Motvilligt gick de för att träffa henne, båda med dels en strimma av hopp, dels med en irritation över att de skulle behöva utsättas för detta. Det hade väl räckt att den andra gick…
Det första den kloka kvinnan gjorde var att förklara att ett hjärta till det yttre består av många olika rum, och för att kunna älska behövde man vara bekant med var och ett av dem. Hon ignorerade deras skeptiska miner och fortsatte med att be dem beskriva vilka rum de hade.
Hon svepte med armen först över den unga kvinnan som förvånat tittade på den äldre kvinnan när hon insåg att hon faktiskt kände sitt hjärta.
”Jag har ett rum som är fyllt med rädsla.”
”Vad är du rädd för?” frågade schamanen
”Att inte duga, att inte räcka till, att bli lämnad.” Den unga kvinnan svarade snabbt, och såg nu ännu mer förvånad ut. Det verkade som om det hjärtat svarat henne kom som en överraskning.
”Bra, mycket bra.”, mumlade schamanen. ”Och i nästa rum, vad har du där? Slut dina ögon så går det lättare att höra hjärtas viskningar.” Samtidigt hade hon avvärjande skakat på huvudet åt den unge mannen som ville försäkra sin fru att han aldrig skulle lämna henne, eller att hon absolut inte behövde vara rädd för att inte räcka till.
”I detta rummet finns det besvikelse.” Kvinna slog upp ögonen, men schamanen drog återigen med sin hand framför kvinnan, varpå hon genast slöt dem igen.
”Vad består besvikelsen av?”
”Att min man inte älskar mig tillräckligt, att han inte gör det han lovar, att det aldrig blir som jag vill att det ska bli.”
Den ungemannens ögonbryn rynkades och den tidigare känslan av att vilja skydda sin fru ersattes med en irritation.
”Något mer?” frågade schamanen
”Mina föräldrar och svärföräldrar är där, med sin outtalade besvikelse över att jag ännu inte blivit gravid. Där är också en massa andra människor…”
”Som du är besviken på, eller som är besviken på dig?”
”Både och. Det är som om de som är besvikna på mig är längst in, sen är där en besvikelse på mig själv, och längst ut en besvikelse på min man.”
”Mycket bra, fortsätt sitt med slutna ögon och lyssna nu på din man i stället för på ditt hjärta.”
Schamanen drog denna gång sin hand över mannen, och bad honom se vad det första rummet han såg innehöll.
”Det består av rädsla.” Mannen blev så förvånad att han var på väg att resa sig upp för att gå därifrån, men schamanen la lugnt sin hand på hans axel, och en ny form av avslappning tog fäste i hans kropp.
”Vad är du rädd för”
”Att inte duga, att inte räcka till, att bli lämnad.”
Inom sig tänkte den unga kvinnan först att hennes man drev med henne eftersom han svarade samma sak som hon hade gjort. Men inom sig hörde hon schamanens röst som sa åt henne att lita på det som skedde. Hon slutade därför att värdera och valde att i stället bara lyssna. Med öronen på helspänn lyssnade hon på sin mans hjärta.
”Vad har du mer för rum?” frågade schamanen mjukt.
”Besvikelse” svarade mannen genast.
”Vad är du besviken på?”
”Jag är inte besviken, det är andra som är besvikna på mig. Min fru, mina föräldrar, mina vänner som jag aldrig har tid med, min chef, mina lärare…”
”Om du går lite längre in i rummet, vad finns bakom alla dessa som är besviken på dig?”
Mannen var tyst en lång stund.
”Jag ser mig själv och jag är mycket ledsen. Där är tungt och mörkt och jag är alldeles ensam.” Tårar rann ned för hans kinder, men han rörde sig inte ur fläcken.
Efter en stund blev sorgen övermäktig och han hulkade av gråt. Kvinnan som för första gången lyssnat på sin mans hjärta grät lika mycket hon, och efter en stund var hon tvungen att sätta sig framför honom och ordlöst hålla om honom.
Schamanen lät dem vara i den helande stund som utspelade sig dem emellan. Efter en stund bad hon dem att räta på sig och i stället ta varandras händer.
”Slut ögonen och gå tillbaka in i era respektive hjärtan. Se hur dessa två rum av rädsla och besvikelse bara är små rum utanför era egentliga hjärtan. Tillåt er att ignorera dem och leta i stället efter den dörr som leder in i era egentliga hjärtan. Nicka om ni har hittat dem.”
Det tog inte lång stund förrän de båda hade hittat sin respektive dörr. Återigen svepte schamanen över de båda och öppnade på så sätt dörren för en delad upplevelse.
Det unga paret klev försiktigt in genom dörren och såg sig nyfiket omkring. Till sin glädje såg de varandra, men de kände samtidigt att de ändå gick där var för sig. I bakgrunden hörde de schamanen trumma på ett sätt så att trumslagen blev deras gemensamma hjärtslag. De gick djupare och djupare in i sina respektive hjärtan, medvetna om att de delade med sig av sitt innersta till varandra.
För varje steg de tog öppnade sig en ljuvlig känsla av sällhet, av den vänliga och villkorslösa energi som huserade där. En djup känsla av tacksamhet fyllde dem, och livets absoluta mystik blev en rörelse av magi som sakta men säkert blev naturlig och oerhört välkommen.
Efter ett tag försvann de båda in i sin egen resa, djupt inne i sina respektive hjärtan. Stjärnor, planeter, fjärilar och enhörningar fyllde deras sinnen. Elden dansade med luften och jorden flödade med vattnet. Stjärnstoft blev till mirakel och visheten fyllde deras hjärtan.
När schamanen med hjälp av sin trumma till slut kallade dem tillbaka landade de båda samtidigt precis framför den dörr de gått in igenom. Utan att tveka räckte de ut armen så att deras finger toppar möttes. På samma gång sa de.
”Jag ser dig”
På vägen ut insåg de att de andra rummen var försvunna och att de kom rakt ut i det mirakel som var deras liv. Tacksamheten lockade fram nya tårar, men denna gång var de rena från sorg och föll bara som det klaraste kristallvatten.
När de slog upp ögonen log de lyckligt och de tackade båda schamanen med hela sitt hjärta, för nu var ju verkligen deras hjärtan hela. Tillsammans gick de hand i hand ut livet med en genuin nyfikenhet på så väl sina egna, som på varandras hjärtan.
Se, det var väl ett lyckligt slut?
