Den andliga garderoben
»Mina farhågor kom helt på skam. Tydligen var jag mer självklar än vad jag trodde.«
När jag (Lee) skrev Revan i horisonten hade boken arbetsnamnet Gudinnan som kom ut ur garderoben. Jag valde den inte, trots att jag faktiskt tycker att det är en strålande titel, men det får väl bli en annan bok…
Nu är Revan i horisonten inte självbiografisk, men den handlar ju om motståndet mot att lämna det trygga och öppna upp för ett annat sätt att leva – trots att kanske ingen annan i ens närhet gör det. Jag skrev den 2011 och som tur är, är det idag betydligt lättare då allt fler känner att det nog ändå finns en annan verklighet än den som vi blivit så matade med. Alternativet har så att säga blivit tydligare, och vi är inte längre så konstiga som ser det.
Omgivningens åsikter är dock inte det enda som kan göra att det är svårt att stå för att man tycker att det andliga arbetet – med allt vad det innebär – är viktigt eller kanske till och med viktigast. Tidigare livs erfarenheter kan spela in. Kanske har du blivit tystad när du stått upp för något som du tyckte var viktigt, kanske till och med blivit bränd på bål, så som så många kvinnor (och en hel del män) blivit genom liven.
Barndomen och hur vi blivit behandlade av våra närmsta och vår omgivning påverkar förstås också vår förmåga att stå upp för oss själva. Om vi inte blev väl bemötta när vi försökte göra vår åsikt hörd, om vi blev nonchalerade eller kanske skrattade åt – är risken stor att vi tystnade.
Att lita på att det är okej att gå sin egen väg och ge uttryck för sådant som inte alla gör – är alltså inte det enklaste och ska hanteras med respekt. I Revan kallar jag det för andlig integritet. Har man inte utvecklat den, så behöver man vara snäll mot sig själv och ta de steg som känns okej. Det viktiga är att förstå varför det känns svårt.
MIN EGEN RESA
Min egen resa har varit lång, och andlighet och min egen utveckling har nog alltid legat väldigt nära till hands. För den skull har den inte varit enkel och jag minns när jag började fronta till andra än mina närmaste att jag är healer. Alltså inte bara att jag var intresserade av det andliga utan att jag till och med arbetade med det. Jag förväntade mig varje gång att ett jordskred skulle ske, men istället sa personerna i fråga saker som att det hade de vetat länge. Eller att ”Oj vad spännande kan du inte göra det på mig!” Mina farhågor kom helt på skam. Tydligen var jag mer självklar än vad jag trodde. Jag lärde mig mycket av att komma ut ur den andliga garderoben.
Samma sak var det om jag var på en fest eller en middag och ens bordsherre eller dam frågade vad jag arbetade med. Förr brukade jag slingra mig eller formulera mig lite lättvindigt. Allt för att slippa sitta och förvara något som tydligen var triggande. När jag sen slutade med det, var reaktionerna förstås helt annorlunda. ”WOW, vad spännande! Berätta mer!”
Bemötandet speglar alltid vår egen inre osäkerhet.
Jag vet att Sanne har haft ett likande motstånd, för steget från att vara sjuksköterska till att vara healer är förvånansvärt stort i detta tidevarvet. Man lämnar ett inlärt synsätt för ett självlärt, och det är något som kräver mod. Tiden hjälper till. Att vänta in sig själv och sitt motstånd med att visa hela sig är att ta hand om sin sårbarhet – och att göra det, är att vara kärleksfull.
Så, hur står det till med din garderob? Är du ute ur den, har du fastnat halvvägs eller sitter du i mörkret och bidar din tid? Allt är okej! Jag är dessutom ganska säker på att du efter den här utbildningen studsar ut ur det eventuella mörkret och glatt ställer dig i vilket gathörn, eller vid vilket middagsbord som helst och förklarar för de som är intresserade – de andra struntar vi i – vilket makalöst skifte vi är uppe i och att det minsann är något som rör oss alla.
Massa kärlek
Lee❤️
